knasmamman

Alla inlägg under januari 2013

Av knasmamman - 26 januari 2013 19:55

är det mest hela tiden, jag har slut på ord. Ord och tankar som orkar hålla mig uppe ett tag till.  Jag trodde inte att jag skulle nå botten igen, inte så här hårt, brutalt, elakt.

Jag vill inte lära mig något av det här, VILL INTE! Det enda jag kommer fram till är att det är en ond dröm, som jag vill vakna ur och se ljuset igen. Oavsett hur jag stångas och försöker, så är det bara ruta ett igen.

Fungerar nog säkert utåt, jobbet, möten kring lillknas, allt som bara måste fungera. men sen när jag är i tysnaden igen, då kommer det för hårt, för snabbt och brutalt. Det var inte så här det skulle vara.


Jag slappnade av för mycket, glömde bort att det får man inte göra   Det får inte hända igen, aldrig någonsin!

Får man den ena saken att börja fungera så kommer det andra saker, som inte går att hantera. Hur många gånger är det tänkt att man ska behöva börja om? Fick papper från skolan om lillknas, varför tror dom att man inte vill höra sanningen? Vem är det som dom ljuger för? När jag får svaren svart på vitt på papper som ska gå vidare för anpassad skolgång till nästa år, där ser jag hur framtiden är för Lillknas. När jag ifrågasätter och undrar så möts jag av tystnad och det ordnar sig...nog....kanske.

Av knasmamman - 21 januari 2013 23:13

det gjorde Lillknas i dag när vi åt. Han har svårt att skära sin mat och brukar få hjälp med detta. Jag skar för stora bitar av köttet men tänkte att det ser han ju och tuggar mer noggrant. DET gjorde han inte! Han sväljer en stor bit och sätter den ordentligt i halsen. Tackar min lyckliga stjärna för att jag har gått alla dessa HLR kurser och hållt i gång dom. Får ta i honom och kan göra buktryck, så köttbiten far över hela golvet och han kan andas igen.

Det var länge sedan som jag blev så rädd, naturligtvis så blev han arg och allt var mitt fel (ingår ju i hans värld, solen går upp mitt fel. När den går ner så är det mitt fel det med )


Lyckas ändå övertala honom att peta i sig lite mat, han behöver varje tugga som det är nu. Skolan säger också att det märks tydligt nu att han inte äter som han ska igen, orkar inte något och har ont i magen. VETE F... vad jag ska hitta på!! BUP har inte några bra ideér heller, bara ge honom allt han vill ha.

Fick en bra dag i alla fall bortsett från att bilen lyste med någon röd varningsgrej, så efter paniksamtal först till A sedan till verkstaden så vågade vi fortsätta åka till Ikea på utflykt. Hittade lite saker till köket, det har inte varit komplett innan men nu så kan jag laga mat igen.

Så en vecka fylld med jobb, kortis inskolning (håll alla tummar! att det går), papperskorgstömning för mig, bilkoll och om det blir som det var tänkt, även kvällsmat med dom som betyder något.   


Idag skulle min styvfar fyllt år, 4,5 månad sedan han gick bort och snart så har lilla mamma varit borta i 10 år! Märkligt är hur man aldrig slutar sakna, man har bara begravt det djupare   men det gör lika ont att ta fram det.


Nattens tankar och Fridens liljor


Av knasmamman - 20 januari 2013 18:38

och 5 steg tillbaka hela tiden. Dagen började bra med sol ute, lagom temperatur och en skön lång promenad. Behövligt både för kroppen och för själen med lite extra solljus. Jag och S åkte till affären och hittade stavar till mina skidor, så snart så kanske jag kommer ut och kan åka.   


Kommer hem och lillknas sitter på samma ställe som när jag åkte, inte en droppe vatten har han druckit trots att jag ställt fram både dryck och ett fat med lite mellanmål på. Med andra ord vi är precis där vi var för några veckor igen, äter minimalt och dricker ännu mindre med förstoppning  som följd. Vi börjar närma oss mini gränsen för vad han får väga innan dom drar in hans ena ADHD medicin.

Lämnar av S vid tåget och helgen är slut, känner bara hur ledsamheten kommer över mig igen. Varför kan inte vi få leva ett normalt liv? 

JAg vill inte men vad har jag för val? Mina drömmar, min framtid finns inte kvar längre. Bitter javisst! Man blir det när man natt efter natt inser att det inte var så här det skulle bli eller vara. Jag vill vara viktigt av rätt anledning, av rätt orsak, känsla, behov. Jag vill kunna prata ha, ett utbyte, det jag har med dom andra barnen.


Jag vill inte ha medömkan, eller tycka synd om mig, det hjälper inte. Jag vill att dom som ska tar sitt ansvar som vuxna kring lillknas gör det! Det gör mig så jä... arg att man bara kan sluta träffa sitt barn och sen lägga över ansvaret på en grabb med diverse NPF diagnoser! Det gör mig lika  arg när en läkare som har huvudansvaret undrar varför han måste skriva intyg? "jag  skriver ju så många varje år" dom intyg som jag måste skicka in överallt varje år,  för att få avlastning, omsorg, hjälpmedel, rätt skolform och även få ekonomisk stöttning eftersom jag inte kan jobba en heltid längre. Det går inte med alla möten, handlingsplaner och allt annat som måste ske kring lillknas. Tack vare att läkaren "glömde" signera intyget innan jul så fick inte jag någon avlastning som var tänkt, utan nu måste jag vänta ytterligare 4 veckor innan vi kan få kortis igen. (om det fungerar vill säga). Och vad det gör på mitt så kallade vuxna liv, privatliv tänker jag inte ens gå in på.   


Lyckades få ihop tillräckligt med timmar på avlastningen så jag kunde åka till Stockholm över dagen för att få träffa min syster och även Faster över en lunch, en bra dag som var givande, hittade lite kul på rean och åt god mat.    Trist är att jag nu inte kan åka någonstans på länge för har inte timmar så det räcker.  Den tid som jag finns att använda är 3 timmar i veckan avlösarservice och 2 dygn per månad på kortis. Det är den återhämtningstid som jag och min familj har att tillgå, det är det beslut som jag har. Skulle jag nu komma på ideén att söka mer så måste han som inte ens vill träffa sin son skriva på, och det gör han inte, bara för att han kan.   


Så nu var dagens klagovisa avklarad och jag ska gå in och börja försöka göra kväll inne hos en förstoppad kille som är på uruselt humör. Någon som vill byta ett tag?   


Fridens lijor!


Av knasmamman - 2 januari 2013 09:51

och har mest behov att dra ett täcke över huvudet och inte komma fram mer!

En till dag som är samma som i går, ingen direkt skillnad på något.

Så har det bra och akta er för att halka!

Fridens liljor


Presentation


En mamma med en stor familj och i den en kille på 11 år med Asperger, ADHD och lite annat smått och gott.

Hur vi får livet att fungera i det vanliga livet och i diagnoslandet.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

gästbok


Skapa flashcards