jag har bestämt att inte blogga mer nu, klarar inte av helt enkelt att bli bedömt, granskad, pratat om. Vi gör inga framsteg, finns inget positiv att berätta. Vi står och stampar i exakt samma spår som förra veckan och veckan innan det.

MItt liv är ingen saga med lyckligt slut, jag kan bara hoppas att Lillknas får ett bra liv, som bara han kan ha det. Jag behöver inte få berättat för mig hur vardagen ser ut, jag vet jag lever i den hela tiden. Har gjort det i många år, har varit mamma också i lika många år och INGET har någonsin varit gratis för mig. Det finns ingen som gör eller gjort  saker åt mig, tar eller tagit över när jag varit och är helt slut och bara vill hoppa av. För vem ska hjälpa Lillknas då, att kanske någongång få möjligheten att lyckats med något?

Är i ständiga disskutioner med andra människor om hans och även andras diagnoser, Nej dom syns oftast inte utanpå, och NEJ MAN KAN INTE FÅ EN DÖD HJÄRNCELL ATT LEVA IGEN! Det går inte hur hårt jag än önskar, Han får mediciner för att få en så normal vardag som möjligt, jag ger honom inte det för att jag tycker att det är bekvämt, att jag "drogar" honom. Skulle gärna slippa det, men det går inte! Jag behöver inte lyssna på talen där jag får veta att jag är lat, inte uppfostrat honom rätt, att det enda vi behöver är rutiner och struktur, då minsann då kommer han fungera normalt! Att han säker redan i morgon klarar av dom saker som han inte ens med träning kan göra idag, för mirakel kommer att ske, då är han frisk.    

Mitt stora problem har och som jag nu inser även är, att jag är naiv, vill tro på vändskap, lycka, kärlek och att den faktiskt finns för alla människor. Att alla har rätten att få uppleva den. Men det är inte så, för den dagen man faktiskt släpper på skalet, skyddet, det som inte gör att man krossas igen, så blir man ensam och inte behövd för just den man är, den riktiga. Det är inte bara min  så kallade kanske verklighet, utan många andras med, att så länge man står upp, ler och alltid finns då är man bra, kul och trevlig och hjälpsam. Den dagen man behöver få vara liten, ensam, bitter och få luta sig, då kastas man bort som ett skräp.

Sen om det är jag eller du, gammal eller ung, som känner så spelar ingen roll, för lika ont gör det.   

SOm sagt det finns dom som kan och orkar berätta om sitt liv, jag beundrar dom, läser gärna, men jag fixar det inte.

Så Fridens liljor!