och i natt börjar jag jobba igen.

En bra lång helg som har fungerat utan större tjafs och bråk.

Jag inser ju mer och mer att han har en dubbeldiagnos, framför allt så märks det när vi är bland folk eller om det ska göras saker som han inte är helt van vid.

Ibland så tänker jag att det bara är jag som tror att han har en dubbel diagnos, som jag inbillat mig men upptäcker lika snabbt  att det är så.

Det kan vara grimaserna, ljuden, orden eller alla rädslor som kommer fram.

Det kom en mal flygande och det blev panik, och alla frågor direkt.

"var kommer den ifrån?"

"är den farlig?"

osv osv och snurrande på stolen för att försöka hålla koll på den.

Han har rädslor för så mycker men mest för

insekter, krig, viss reklam på tv, Hitler, bränder

och väldigt fascinerad av

eld, vapen, tid (exakt hur många minuter tar det?)

Men framför allt så är han min lillaknas unge men goa kramar och roliga tankar, som får mig att skratta i flera dagar.       

// Knasmamman

tur att dom sitter fast! Nu har han  matat ord i 2 timmar och alla "fina" ord han kan, blandat med maaammmmaaaa! vad gör du? sover du? är du arg?

Så är livet här hos oss i diagnoslandet. Älskade lilla unge så trött jag blir    så gör du något och jag börjar skratta, jag vet jag borde inte men kan ju inte låta bli. Och så kommer kramen och orden, du är inte arg vaaaaa?

Jag vill att det ska vara aug snart så ni kan flytta hit på riktigt och vi kan få ordenlig vardag med skola och läxor, som det är nu så försöker vi trycka ihop livet varannan helg. Ni kommer på fredagar och du får ditt vanliga utbrott på lördagen (denna gången så kom ni på onsdag och utbrottet kom på torsdag) och så åker ni på söndagarna.

Det är för kort och för lite! Ni fattas mig hela tiden!!