Ibland så blir inte alltid helt rätt i skolan. Lillknas assistent har varit sjuk hela veckan och då fungerar inte saker som det borde göra. Dom dagliga rutinerna försvinner, så veckan har varit sisådär med arbete. Men några stjärnor har han knopat ihop men mest lyssnat på sina älskade talböcker. MEN och ett stor MEN, han hade varit på bibblan och fått låna en bok fick jag mail om i kväll (bibblan är ett bra ställe anser jag, som är bokmal) och då låter dom honom låna en bok om Hitler! En av hans låsningar!! Hur tänkte dom då?? Vilket jag har varnat om, han är inte intresserad av historian utan om, vad som hade kunnat hänt om Sverige hade blivit anfallna, hade vi levt och så vidare. Och det är något vi försöker att hjälpa honom att jobba bort, så känns det inte så lyckat att han får låna sån bok. Men förhoppningsvis så fixar skolan det och hjälper honom om han låser sig för mycket vid det. ( han har super bra fröken och assistent, så det fixar dom!.....hoppas jag  ).

var en bild som lades ut på facebook i dag och har inte riktigt kunnat släppa dom orden. Och funderar en del på det här med vänskap och att få känna att man "tillhör" ett sammanhang, en grupp. Att man är värdefull och behövd för den man är.

Hur fungerar det för lillknas och andra som lever i diagnoslandet? Han har inte någon vän som han leker med, en bästis. Kommer han någonsin att ha det behovet, han söker ju sig till ensamheten och trivs där. Den dagen när jag inte finns längre, kommer han att ha någon då? som inte kommer att känna att den/dom är tvungna att ta hand om / umgås med honom.

Det skrämmer mig lite, precis som jag tror att det skrämmer alla föräldrar med barn som har speciella behov.

För att vara ensam, det ska väl ingen behöva vara, alla ska och behöver få känna att dom är behövda utan krav, utan att det "kostar".  

För vändskap ska inte kosta något utan ett ge och ett ta, på samma villkor, på samma sätt. Men hur klarar en AS kille som lillknas av det?  När det är svårt i den "normala" världen att inte bli sårad och stundtals känna att man inte har någon att ringa till när tankarna fastnar. Och jag är tacksam att få  tillhöra en av dom som har en nära familj   och  en liten krets med personer, som vet hur vi lever och under vilka villkor,  som finns för mig och orkar lyssna på mitt surrande.   

Nattens små funderingar.

fridens liljor!