och 5 steg tillbaka hela tiden. Dagen började bra med sol ute, lagom temperatur och en skön lång promenad. Behövligt både för kroppen och för själen med lite extra solljus. Jag och S åkte till affären och hittade stavar till mina skidor, så snart så kanske jag kommer ut och kan åka.   

Kommer hem och lillknas sitter på samma ställe som när jag åkte, inte en droppe vatten har han druckit trots att jag ställt fram både dryck och ett fat med lite mellanmål på. Med andra ord vi är precis där vi var för några veckor igen, äter minimalt och dricker ännu mindre med förstoppning  som följd. Vi börjar närma oss mini gränsen för vad han får väga innan dom drar in hans ena ADHD medicin.

Lämnar av S vid tåget och helgen är slut, känner bara hur ledsamheten kommer över mig igen. Varför kan inte vi få leva ett normalt liv? 

JAg vill inte men vad har jag för val? Mina drömmar, min framtid finns inte kvar längre. Bitter javisst! Man blir det när man natt efter natt inser att det inte var så här det skulle bli eller vara. Jag vill vara viktigt av rätt anledning, av rätt orsak, känsla, behov. Jag vill kunna prata ha, ett utbyte, det jag har med dom andra barnen.

Jag vill inte ha medömkan, eller tycka synd om mig, det hjälper inte. Jag vill att dom som ska tar sitt ansvar som vuxna kring lillknas gör det! Det gör mig så jä... arg att man bara kan sluta träffa sitt barn och sen lägga över ansvaret på en grabb med diverse NPF diagnoser! Det gör mig lika  arg när en läkare som har huvudansvaret undrar varför han måste skriva intyg? "jag  skriver ju så många varje år" dom intyg som jag måste skicka in överallt varje år,  för att få avlastning, omsorg, hjälpmedel, rätt skolform och även få ekonomisk stöttning eftersom jag inte kan jobba en heltid längre. Det går inte med alla möten, handlingsplaner och allt annat som måste ske kring lillknas. Tack vare att läkaren "glömde" signera intyget innan jul så fick inte jag någon avlastning som var tänkt, utan nu måste jag vänta ytterligare 4 veckor innan vi kan få kortis igen. (om det fungerar vill säga). Och vad det gör på mitt så kallade vuxna liv, privatliv tänker jag inte ens gå in på.   

Lyckades få ihop tillräckligt med timmar på avlastningen så jag kunde åka till Stockholm över dagen för att få träffa min syster och även Faster över en lunch, en bra dag som var givande, hittade lite kul på rean och åt god mat.    Trist är att jag nu inte kan åka någonstans på länge för har inte timmar så det räcker.  Den tid som jag finns att använda är 3 timmar i veckan avlösarservice och 2 dygn per månad på kortis. Det är den återhämtningstid som jag och min familj har att tillgå, det är det beslut som jag har. Skulle jag nu komma på ideén att söka mer så måste han som inte ens vill träffa sin son skriva på, och det gör han inte, bara för att han kan.   

Så nu var dagens klagovisa avklarad och jag ska gå in och börja försöka göra kväll inne hos en förstoppad kille som är på uruselt humör. Någon som vill byta ett tag?   

Fridens lijor!