är det mest hela tiden, jag har slut på ord. Ord och tankar som orkar hålla mig uppe ett tag till.  Jag trodde inte att jag skulle nå botten igen, inte så här hårt, brutalt, elakt.

Jag vill inte lära mig något av det här, VILL INTE! Det enda jag kommer fram till är att det är en ond dröm, som jag vill vakna ur och se ljuset igen. Oavsett hur jag stångas och försöker, så är det bara ruta ett igen.

Fungerar nog säkert utåt, jobbet, möten kring lillknas, allt som bara måste fungera. men sen när jag är i tysnaden igen, då kommer det för hårt, för snabbt och brutalt. Det var inte så här det skulle vara.

Jag slappnade av för mycket, glömde bort att det får man inte göra   Det får inte hända igen, aldrig någonsin!

Får man den ena saken att börja fungera så kommer det andra saker, som inte går att hantera. Hur många gånger är det tänkt att man ska behöva börja om? Fick papper från skolan om lillknas, varför tror dom att man inte vill höra sanningen? Vem är det som dom ljuger för? När jag får svaren svart på vitt på papper som ska gå vidare för anpassad skolgång till nästa år, där ser jag hur framtiden är för Lillknas. När jag ifrågasätter och undrar så möts jag av tystnad och det ordnar sig...nog....kanske.