Ha nästan precis avslutat interljuv med lillknas psykolog och jag funderar.

Kommer man ihåg exakt vad som hände under en förlossning? När dom kunde fästa blicken, sa sitt första ord osv? eller är det bara jag som inte kommer ihåg??  Att idag sitta och pussla ihop alla delar för att kunna ställa en diagnos. Det blir lite "jaha, var det därför som han gjorde så".

När jag faktiskt inser att han aldrig har haft några vänner och lekt som sina syskon gjorde. Han har aldrig lekt rolllekar eller velat vara tillsammans i grupp utan satt helst och sitter helst själv nu med. 

Ikväll är det svårt att få ordning på alla tankar och funderingar, hur det kommer att bli! vad dom säger på måndag när vi ska träffas och få diagnos. Att det är något inom autism spektrat är klart men vad? Vad har han för framtid? Och vilken hjälp finns att få? Ge mig vertygen så att jag kan göra rätt!!

Känner mig nog mest ledsen och besviken på mig själv att jag inte sett och framför allt inte fattat tidigare att någon inte stämde. 

Om jag fattat innan, hade han sluppit en del av sin ångest då? Hade saker varit annorlunda eller hade vi varit på samma ställe som vi är nu? 

Han kommer ju alltid att var min lillknas oavsett diagnoser     

Hade svårt att sova dels när jag visste att jag skulle upp med klockan och för så ont i kroppen och totalt genom förkyld igen!

Men till slut så var det dags att ta sig upp och börja väcka lillknas för resan till Stockholm och utredningsdag.

Fick ringa och sjukskriva mig för nattens jobb, feber och snuvig som sagt. Fick i både frukost och medicin utan större problem och sen dags för tåget, som var lite försenat (inge bra tecken) men tåget kom och vi upp på det och så småningom framme i Stockholm. Som tur var så hade vi stoppat ner cd spelare och sagor i väskan, För väldigt mycket folk och oväsen är inte alltid en bra kombination i lillknas värld. Så när jag såg att det var på väg att spåra ur så var det snabbt fram med den och sätta sig ner. Där vi blev sittande till det var dags att träffa min faster som skulle vara guide för oss. Lillknas berättade bestämt att han absolut inte skulle åka tunnelbana för det var inget kul  och vi skulle åka med den blåa linjen som är längts ner (3 våningar ner) men vi lyckades lirka med honom under protest och kunde ta oss dit vi ville, för att sen ta bussen några hållplatser. faster steg i plus poäng när hon plockade fram lilla meckarlådan ur väskan och klippte  upp lego påsen. Han fick stora ögon när det var både sax, kniv, skruvmejsel och penna i den lilla asken, Jag  vet vad han önskar sig när han fyller!

Sen dags för utredning där han fick svara på frågor och kolla på saker. En av frågorna var om det var något som han tyckte var jobbigt. Och han svarade när mamma pratar för mycket!  kul kille!!  Efter halva tiden tog det stopp och han ville inte mer. Och då var det bara att stoppa och han fick sätta sig en stund med Maisy(cd spelaren, han har döpt den) medan vi pratade lite.

Och allt tog runt en timme.?!? En lång dag för en liten stunds utredning och snart ska jag dit igen för att få besked om vad dom anser att han har  har för diagnos, så samma resa igen tur och retur  . Men vad gör man inte. Äntligen hemma efte en lång dag blev det soffan och en stor skål med glass och sen sängen,

Fridens liljor!