tar vi framåt, små, små myrsteg.  Skolan började i går och vi har påbörjat inskolningen för lillknas. Han muttrar och puttrar öve rhur tråkigt allt är men tror att det är nog ganska ok ändå. Han och O2 (assistenten) har börjar hitta varandra bra, idag så pratades det på friskt, blandat med ljud och lite fula ord, men han tar det med ro( är ju stress grej för lillknas). O2 visade burkar som dom hade köpt då att lillknas mat inte skulle bli blandad vid lunch.

och andra saker som kan underlätta skoltiden. Måste åter igen säga vilken personal som finns på hans skola, som verkligen gör allt så att det ska bli så bra som möjligt. Och jag vet att det kommer dagar där det inte går bra men vill se det positiva  .

Det räcker med allt annat mindre bra som händer just nu. Jag kommer aldrig att förstå mig på människor som väljer att stoppa huvudet i sanden och vägra se sanningen som den är. Så jag tar det en gång till sakta och noga!

Lillknas är en underbar pojke som har Asperger, ADHD, ångest och oro och så talsvårigheter. Hans mentala ålder pendlar mellan 6-9 år ungetfär. Han kan inte klara av krav som han inte förstår, han har inte förmågan att läsa av människor alls. Man är glad eller ledsen annat finns inte. Han kan inte åka själv någonstans, framför allt inte tåg!!  Han är fylld med emapati som han själv inte förstår. Han reagerar på stress genom att låta, svära och gömma sig. Han är inte kräsen för att han tycker att det är kul och att han får skylla sig själv när han inte äter! Hans diagnos gör det tillsammans med hans mediciner, så vill han ha tacos på morgonen så får han det, han äter!      Det folk ser är en kille som "håller" ihop och som helst vill vara själv för hans behov är inte samma som andra. När han känner sig trygg så bubblar han i ett och har en miljon tusen frågor.

Men framför allt så är han min lillknas min son som jag älskar precis lika mycket som jag älskar mina andra barn och jag kommer ALDRIG någonsin ge upp eller sluta kämpa för att det ska gå bra för honom.